Nu har jag jobbat ett tag. Det går så fint så! Folk håller upp dörrarna i flera minuter och har sedan mage att klaga på att de kommer fram sent. Slutledningsförmåga, way to go.
Men annars så. Dock kommer det perioder då det kittlar till i magen och jag inser hur mycket jag saknar (förr)förra jobbet.

En bild på mitt nya "kontor"!
Nu är anställningsbeviset skrivet och nedräkningen kan börja.

Nu har man fått upp farten och kommit igång! Man märker att så fort man fått in någonting i CV't så är det mycket lättare att få jobb. I det här fallet är det är det säkerhetskraven på Arlanda i kombination med service-yrket som butiksmedarbetare på Maxi som tillsammans har fått in mig i T-banan. Eller tutf som det troligtvis kommer stå i avtalet. Tutf som i tunneltågförare.. Redan nu har jag börjat fundera på hur jag kommer reagera när första personen hoppar framför, det går ju faktiskt inte att förbereda sig på det hur mycket man än tänker på det. Dock känns det ändå som att sålänge de själva väljer att hoppa ner framför tåget så borde det vara mycket lättare att hantera än om någon ramlar ner i rusningen. Det är det enda som oroar mig. Det och att det slår eld i tåget och man sitter fast i en tunnel och av någon anledning inte kan köra vidare. Då måste man utrymma i tunnel. Mörker, rökutveckling och tåg samt strömskenor - otäck kombination. Nåväl, jag får ju utbildning på alltihop, så oroa sig är onödigt. Man kan fundera på det när det väl inträffar.